Jordärtskocka (Helianthus tuberosus)

Dess engelska namn, Jerusalem artichoke (Jerusalemkronärtskocka), har ingenting alls att göra med Jerusalem och inget med den riktiga kronärtskockan. När den först upptäcktes så kallades den för Girasole, vilket är det italienska ordet för solros. Jordärtskockan är en slags solros, ur samma släkte som vanlig solros. Senare tyckte folk att Girasole lät som Jerusalem, så detta var vad de kallade den.

På senare år har man på engelska börjat kalla den sunchoke och sunroot för att undvika förvirringen. Den andra delen av det engelska namnet kommer av dess smak. Knölarna, vilka är den enda del som används, smakar som en korsning mellan rädisa och kronärtskocka.

Knölarna är knotiga, ojämna och lite lik ingefärsroten. Gemensamt med en del andra medlemmar i Asteraceae (däribland kronärtskockan), lagrar jordärtskockan kolhydraten inulin istället för stärkelse.

Jordärtskockan består av små knöliga jordstammar med tunt skal och vitt, saftigt och krispigt fruktkött som mörknar något när de tillagas. Smaken är milt söt och lite nötig. Man brukar skala dem, men man kan bara tvätta dem noga, eftersom skalet innehåller mycket nyttigheter, och dessutom behåller de färgen bättre om de kokas med skalen på.

Jordärtskockan är lättodlad. Faktum är att problemet för många människor är att sluta odla dem, när de väl har planterats. Av denna anledning är det frestande att bara lämna kvar dem, år efter år, och gräva upp knölarna efter behov. Även en liten knöl som lämnas kvar i marken kommer att börja växa, och de kan till slut bli ett uthålligt ogräs 

Det går bra att äta dem råa t.ex. i råkostsallad, men oftast kokar eller ångkokar man dem och serverar dem som sidorätt, gärna med lite smör. Man kan även gratinera dem, puréa dem eller använda dem i soppor.